Först nu när jag börjar bli 18 ser jag hur mycket mina föräldrar vart där för mig, ja en del av min släkt också såklart.

Kan inte förstå hur det är att ha ett barn pga. hur sjuk jag än vart och hur jag än sett ut och betett mig så har dom vart där som ett plåster och delat deprimerade och tunga tider med mig.

Hur tackar man dom för något så stort som pågått i 18 år?

 

Jag är så lycklig över dom jag har. Visst har vissa inte vart där som dom skulle men dom tankarna går bort när man tänker på hur fin pojkvän jag har, Rasmus är höjdpunkten på dagen då jag öppnar mig och blir glad. Min släkt vill att jag ska vara med hela tiden osv...

 

Visst har kanske inte 1000 vänner, men vänner så det räcker. BRA vänner och om man har dåliga vänner... ja radera dom från livet och inse att du har "positiva människor " som faktiskt du själv betyder allt för.