Uaaasch, sån jävla äckligt tidig morgon att jag ba vill dö. Sitter och jobbar med engelskan nu. Är bannemig nationella på Torsdag " DUUH DUUUH DUUUUUUH " , Fan.. Inte något man taggar så värst mycket direkt, men kommer säääkert gå bra. Nåja, nu ska jag kolla min mail, och sedan fortsätta nöta framför en massa plugg.

Sådärja! Äntligen är jag hemma efter en skol-o träningsdag. Har inte mycket av det "roliga" och det "lugnande" att göra idag, ska storstäda hela lägenheten pga. att papi kommer imorrn o bor här. Nu ska ja börja med de, hääj då!

 

Idag på idrotten så fick vi lyssna då läraren pratade om ätstörningar. Det var intressant att lyssna på eftersom att tror att nästan alla personer strävar efter att se så snygg ut som möjligt eller att se ut som en viss modell. Då jag såg på "helt sjukt" så kom den gamla Lindex-modellen in och pratade om att man aldrig ska gå efter ens modell utseende eftersom att det bara är redigerat, hela kroppen är liksom fake. Då vi ser stora planscher på supersmala modeller som är helt bruna. Så är dom inte det, utan dom är blek/blåa pga. att dom är så pass undernärda.

 

De flesta som skapar mode är homo-sexuella män, dvs att det finns bevis på det, är inte något jag bara tror eller påstår. Eftersom att bögar inte är intresserade efter denna "kurviga kvinnokropp" så blir oftast modellerna så pass smala som dom är. Är inte något alls naturligt med det, och man blir inte lyckligare om man inte får i sig någon näring alls, utan tvärtom. Man blir MYCKET lättare sjuk, deprimerad, arg osv.. Tänk dig själv en dag utan mat. Bara ren trötthet är vad man får ut av det.

 

Jag tror att detta med att man får ut sin ätstörning pga. ideal ( man går efter någon annans kropp, och hur dom behandlar kroppen för att likna dom) Har med media att göra. De flesta vet att det faktiskt inte är friskt att vara till en viss grad supersmal. Men tror att nästan alla, främst tjejer. Tävlar lite om sitt utseende med andra, Vi lyssnar nog inte tillräckligt på vad som är normalt, utan tänker nästan bara på att vi ska se smala ut. Men faktiskt så slutar många med piller, Piller som vi inte hade behövt stoppa i oss om vi bara fortsatt att äta mat. Ångest, dåligt samvete, depression osv.. Är vanligt. Och som ni kanske vet så är det inte direkt bra att bli van vid ångestdämpande deprissonsdämpande medeciner, Det blir oftast värre och finns en chans att man aldrig kan sluta med dom.

 

Så vad säger ni? Ska vi kanske börja vara nöjda någon jävla gång över att vi är friska och fina?

 

 

Sitter just nu i skolan, har svenska och ska fortsätta med min krönika. Bokbattle'n får bli på Torsdag! Sov hos Rasse inatt, som vanligt så får han sin helkroppsmassage, klia på rygg, fötter och klia i håret och ge huvudmassage. Snacka lyx den grabben har! O imorgon så firar vi 1 år också, ska väl göra nå kul tillsammans, middag och bio är det vi har kommit fram till hittils :)

 

 

 

 

Något jag tänker på dagligen är känslor, inte bara mina egna utan även andras, bekanta som obekanta. Kommer tydligt ihåg då vi hade temat psykisk ohälsa att skriva om till Kuriren-tidningen, blir en hel del diskutioner kring det ämnet. Då vi pratar om personer som har något med psykisk ohälsa att göra ex, så kan det vara ADD, ångest osv.. Så är det direkt som att om dom skriver på facebook, i sin blogg, instagram osv.. om att dom mår dåligt, känner sig självmordsbenägen osv. Så blir det ett stort FEL för oss som ser vad dom skriver. Varför ska det bli fel? Då i princip alla går runt och säger att man ska vara ärlig, inte fake'a till sig och bara vara sig själv samt att man då inte ska vara rädd för det. Jag menar, det är väl ett rop på hjälp någonstans?

 

Vi ser folk som skriver om sina känslor som "uppmärksamhetskåt", det är fel. Visst är det logiskt att förstå om det är en viss person man verkligen inte gillar, ni vet en person som slängt en spydig kommentar på en eller flera.. och som sedan söker någon slags hjälp och skriver om det,då den personen mår dåligt.. Då bryr man sig inte ett skit om den personen, men däremot om det är okända personer som drar en "uppmärksamhetskåt" analys av denna person, som inte känner personen, aldrig sagt ett "hej" ens. Då är det fel, och varför ska man söka uppmärksamhet om man inte riktar sig till andra personer, utan bara skriver om sina egna känslor?

 

 

På min förra blogg skrev jag en hel del känslor, det som hände i Kiruna var inte kul på den tiden och det var skönt att skriva ut lite ord. Om jag inte hade gjort det hade jag nog mått hyfsat mycket värre och fått en hel del utbrott. Idag känner jag att min tyngsta tid är över, så det är lätt att hålla inne många känslor tills dom gått över, och om jag behöver få ut något vet a´jag att jag har en pojkvän, en familj och nära vänner att prata med. Det ville jag inte ens förr, hur goda vänner det än var eller hur bra familj jag hade så började jag skämmas över mig själv efter ett tag.

 

Man kan aldrig dra en rätt slutsats över en person du inte frågat om hur det verkligen står till. Då man väl vågra gå fram och fråga eller då man väl känner personen väldigt, väldigt väl så kan man bara dra en hyfsat rätt slutsats. Men inte en till 100%, För vi alla håller inne något och vi alla har en sida vi skäms över.