Idag på idrotten så fick vi lyssna då läraren pratade om ätstörningar. Det var intressant att lyssna på eftersom att tror att nästan alla personer strävar efter att se så snygg ut som möjligt eller att se ut som en viss modell. Då jag såg på "helt sjukt" så kom den gamla Lindex-modellen in och pratade om att man aldrig ska gå efter ens modell utseende eftersom att det bara är redigerat, hela kroppen är liksom fake. Då vi ser stora planscher på supersmala modeller som är helt bruna. Så är dom inte det, utan dom är blek/blåa pga. att dom är så pass undernärda.

 

De flesta som skapar mode är homo-sexuella män, dvs att det finns bevis på det, är inte något jag bara tror eller påstår. Eftersom att bögar inte är intresserade efter denna "kurviga kvinnokropp" så blir oftast modellerna så pass smala som dom är. Är inte något alls naturligt med det, och man blir inte lyckligare om man inte får i sig någon näring alls, utan tvärtom. Man blir MYCKET lättare sjuk, deprimerad, arg osv.. Tänk dig själv en dag utan mat. Bara ren trötthet är vad man får ut av det.

 

Jag tror att detta med att man får ut sin ätstörning pga. ideal ( man går efter någon annans kropp, och hur dom behandlar kroppen för att likna dom) Har med media att göra. De flesta vet att det faktiskt inte är friskt att vara till en viss grad supersmal. Men tror att nästan alla, främst tjejer. Tävlar lite om sitt utseende med andra, Vi lyssnar nog inte tillräckligt på vad som är normalt, utan tänker nästan bara på att vi ska se smala ut. Men faktiskt så slutar många med piller, Piller som vi inte hade behövt stoppa i oss om vi bara fortsatt att äta mat. Ångest, dåligt samvete, depression osv.. Är vanligt. Och som ni kanske vet så är det inte direkt bra att bli van vid ångestdämpande deprissonsdämpande medeciner, Det blir oftast värre och finns en chans att man aldrig kan sluta med dom.

 

Så vad säger ni? Ska vi kanske börja vara nöjda någon jävla gång över att vi är friska och fina?