Dehär med förhållande igen då. Tog mig tillbaka några tankesteg och började fundera på hur jag hade det förr. Hur andra hade det förr. Vet att den tiden jag kände att jag grät och bråkade mer än vad jag var lycklig med den jag var tillsammans med så var det ett rent HELVETE. Jag vågade knappt stå på mig pga. att jag var rädd, jag kan dock bara skylla mig själv pga. jag aldrig sa något, utan bara lät det hända. MEN ett förhållande handlar om 2 personer. anledningen till diskussion är alltid pga. någon gjort något fel eller att den ena känner för att prata om ett problem som finns i ett förhållande (fortfarande förhållande= 2 personer). Så kan jag inte skylla det på ett mera "oss" då?

 

Tycker det är tragiskt att se andra med ett förhållande där det är för mycket svek, för mycket tårar, för mycket bråk osv.. Vad är anledningen till att vara tillsammans med en person som får en att gråta mer än vad man skrattar? För meningen finns, och meningen är att vara lycklig... Nog har jag stått på samma punkt, de är skitsvårt att vistas i ett förhållande där man gråter som en vattenspruta men ändå verkligen älskar och bryr sig så jävla mycket. I förhoppningar att allt ska lösa sig. Det kan lösa sig men om man känner " när ska detta helvete ta slut" är det dags att göra allt för att slippa tänka på den personen man är tillsammans med, ta sin tänketid, en paus eller helt enkelt lämna den personen. Vi alla vill ha det bra? Ingen vill bli sviken. så gör snälla något åt det, stå på dig. Det finns 100 miljardes fina killar och tjejer där ute som faktiskt vill göra allt för å se dig le.

 

Kolla på mig, jag är lycklig med Rasmus och tar ingen skit nåmer, det vet han och jag vet att han gör allt för mig.

gOodIE lUCKYYíe